Julekväll

Trippa ut på kvällen och inte inte känna att det här är läskigt eller fel. För stuga på landet och Pojkmannens familj är ju en del av mitt jag genom honom. Men det är första gången jag inte firar kväll med mina föräldrar och kanske är det lite konstigt att jag inte sagt "men kom du, kom till oss".

Kanske nästa år.

C-uppsats

Uppsatsen rör upp.... upprör. Samtidigt lovordas den på annat håll och jag tror jag vågar vara lite stolt.

Julefrid

Det var som att all min glädje försvann. Stoltheten jag kunde se i de andras ögon kunde jag inte ens förnimma i mig själv. Jag sökte och sökte men allt kändes meningslöst, onödigt, oviktigt. Skål! Och varsågod en dadel... jag ville bara bort. Sova.

Pojkmannen släppte en bomb. Från att bjuda in till familjejul till att kanske inte träffas mer på mindre än ett dygn. Jag kunde se vart det kom ifrån och jag var inte oförstående hans uppgivenhet. Missförstånd på missförstånd tär. Det har tärt på mig med.

Tre dagar av panik och rödgråtna ögon. Tre dagar där jag försökt förklara mig själv och suttit av tid på jobbet. Tre dagar tills jag kom hem och fann honom i min säng. Och han höll om mig och pratade om framtiden där vi tar hand om varandra. Jag kan sova, äta och andas. Men jag är fortfarande rädd.


---

Bara timmar kvar till ingen återvändo

Egentligen vill jag berätta om alla ord men jag vågar inte riktigt.

Inte än...


---

En annan slags normalitet

Pojkmannen har sålt bilen och pratar om pengarna han skall gömma för sig själv. Ännu bättre vore att köpa en biljett till Argentina åt undertecknad. Men det har han inte kommit på. Såklart.

Annars är det mesta. Är. Utan någon större värdering.



En vän som inte hört av sig är oglad för att jag inte hört av mig.
Uppsatsen har många små fel men rättas i en pågående process.
Jobbet var idag lite glatt och lite ledset.
Imorgon skall jag kramas.


---