Paranoid. Så kan man nog förklara mitt tillstånd för ett år sedan. Då när Pojkmannen och jag precis börjat sova ihop flera gånger i veckan och jag fick middag när jag kom hem. Vi kan förresten ha titulerats paranoida båda två fast på olika sätt. Han lockade och pockade och varje helg jag inte varit där fanns det en annan tandborste och jag försökte leva likadant men kände att jag gjort det där och det var ju ganska mycket ångest då så varför göra det igen. Så jag sa det. Flera gånger sa jag hejdå, det räcker, jag kan inte vill inte. Tillslut verkade det som att han förstod och några dagar senare var det midsommar och det var han som skulle ha festen och jag söp mig full med faster innan jag gick dit. Blev fullare, sist kvar och jag grät fylletårar. Han sa att ok, det är bara du. Det är bara du men det betyder inte att vi är ett par.
Och vi fortsatte träffas. Bråkade ibland. Litade dåligt. Ångrade oss.
Så blev vi ett par. Men jag var ju lite paranoid och han orkade inte. Gjorde 99% slut och jag berättade allt allt allt om hur jag kände. Och en morgon hittade jag honom i sängen när jag kom hem från nattjobbet. För ett par dagar sedan sa han "Kan han bo lite med oss, som maskot." när han såg en filur på tv som han gillade. Och snart skall dom renovera lägenheten och jag flyttar in, lite på prov.
-----
Posts
