Breaking it up

Och ikväll valde han "little bit" innan han kramade mig och jag sa att jag skulle åka hem när han undrade om vi skulle borsta tänderna. Och när han kramade sådär utan att släppa kom känslorna upp till ytan och jag skyndade iväg innan de tårades.

Han sa jag skall tänka på mig själv först.
Att han finns där.
Att situationen är jävligt svår.

Ja, jo..... kan man ju säga.

Little bit

Det slog mig precis att jag faktiskt har avslutat. Att jag drog mig ur. Att det är jobbigt.

Det jobbiga hölls borta med film hos gammal romans. Nostalgi och närhet la sig som ett skimmer över det svåra. Kanske är det att vi kommer ses idag, om han inte håller sig undan. Kanske är det att det kommer bli stålglänsande verklighet när vi inte längre rör vid varandra, ger blickar som talar om hudnära slut på kvällen.

It must be based on understanding, it's over

Jag tog äntligen tag i det. Berättade i ett brev hur jag känner för relationen och situationen. Sedan bytte jag bilden på hans dator till en bild på mig och jag kunde skratta åt mitt fantastiskt kreativa freak-tilltag trots att uppbrottet i sig gav mig magont.

Han hörde såklart inte av sig.

Min fantastiska granne tog med mig till Pustervik för att dricka öl och titta på söta pojkar. Efter upprepade armövningar kunde jag inte låta bli att fingra på telefonen. Jag tror jag skrev något om bilden och att vi ses på spelningen på onsdag. Min vän hytte med fingret och sa att nu skall jag verkligen inte höra av mig mer.

Han hörde av sig.

Jag satt på vagnen hem och han sa han tyckte jag borde åka hem till honom istället. jag var full. Jag skrattade. Sedan sa jag nej, att jag lovat katten att komma hem. Han skickade ett sms och sa att jag var grym. Jag tolkade det som så att jag svara de att ja självklart är jag fantastisk. Det kändes bra. Det känns fortfarande bra. Nu skall jag fokusera på mig själv.

A song about me and a boy

Jag tror att det jag känner är sorg. Sorg över den förlust jag snart kommer orsaka mig själv. Den förlust som redan en gång förlamat kroppen. Jag vill inte men jag kan. Jag kan inte men jag vill.
"Det är någonting som inte stämmer", sa han igår efter att jag suttit vid hans bord och pratat och skrattat en stund. Jag var adrenalinstinn över mitt beslut. Avsluta. Inte idag, men snart. Jag skakade på huvudet åt hans prat om den manliga intuitionen. Samtidigt önskade jag att jag vågade berätta om hur han läste mig.
"Ti amo", sa han. Och även om det var en upprepning av någonting på tvn så var det den enda och han höll om mig och jag agerade som om jag inte hört. För kanske var det ingenting att fästa uppmärksamheten på. Kanske var det en tillfällighet. För alla motsägelser gör mig illa och jag orkar inte, kan inte, stanna i det han uttalat han vill ha.

Alla låtar han spelar för mig blir en del av vad vi inte är

Och om fyra och en halv timme skall jag upp. Klockan är fortfarande inställd på NY-tid och sju är inte riktigt när jag brukar sova. Jag vill tillbaka, bort från den vardagliga verkligheten med torra föreläsningar och komplicerade relationer. Pojkmannen kysste mig farväl på flygplatsen och det var i hans armar jag somnade när jag kom hem.

Jag träffade Mr Clown där borta på andra sidan havet. Han sa att han glömt hur fantastisk jag är och hur mycket han tycker om mig. Jag blev glad. Såklart blev jag glad. Och vi kysstes men det var någon annan jag tänkte på. Vi sov sked och jag gled undan från hans famn, sa att det inte var en bra idé när han ville ha mina kläder på golvet.

Jag tycker om någon som jag inte borde. Idag kände jag av den känslomässiga zombiefieringen, den som kommer när jag tror jag måste skydda mig. Kanske beror det på att jag igår kände svartsjukans osäkerhet. För vem var hon som han blev så glad över att träffa? Vem var det han messade med? Varför sa han att han inte bytt lakan sedan jag åkte, och varför känner jag mig sorgsen när det sista kan tolkas som ett statement om att någon annan inte varit där?

Allt jag vill är att vara i någonting bra, någonting tryggt och okomplicerat.
Jag antar att det inte är min tur.