Lite mer New York

In the light

Plötsligt har männen på gymmet börjat prata med mig.
Kanske är det att kvinnliga stönanden uppmärksammas lite mer efter Boris Beckers intelligenta uttalande.

-

Så blev vi fulla ihop

Klockan var tre och alkoholhalten i blodet hög. Jag var sist kvar på festen, dröjde mig kvar och samlade ihop mina skivor. Pojkmannen tryckte ner mig på en stol, tittade mig i ögonen och sa att vi skulle prata. Det gjorde vi. Kanske frågade han mig vad jag ville och kanske var det då jag började gråta. Alldeles för mycket kan jag inte minnas hur jag än anstränger mig, men jag vet att han sa att det bara var jag. Jag vet att jag kände mig förvirrad. Han pratade om att han hade mycket att ta igen, kanske sa han bevisa. Jag vet att relationen inte innebär att vi är ett par men den innebär att vi är.

-

Accessakuten

När läkaren kom in låg jag i fosterställning på britsen och mumlade barnvisor i ett försök att förtränga smärtan och känslan av akut behov av ett toalettbesök.
- Hur mår vi här, frågade han.
- Det gör så ont att jag vill kräkas.
- Oj, här var det dramatiskt.
Jag fick ett par piller och mår redan bättre. Lite mer snabbverkande och jag hade engagerat mig lite mer i samtalet med den heta sköterskan som pratade om att behålla mitt körkort. Tyvärr kände jag mig inte speciellt snygg och het så det blev inget med det.

-

What do you want from me?

Pojkmannen ringde. Undrade om kvällen. Pratade om midsommar, ville jag komma till honom? Gav inget rakt svar utan undrade vilka som skulle komma. Jag var den första officiellt bjudna men annars var det diverse vänner med diverse flickvänner. Och så jag och han.

Tystnad.

Förmodligen lite annat löst folk. Och jag tänker på vad vi sagt, vad jag sagt och vad vi gör. Hur han halar in och säger "Det är upp till dig.", hur jag fortsätter att agera huvudrätt på hans buffé. Eller så kanske han tänker att vi kan bli fulla som vänner? Det har ju gått så bra innan.

-

New York

Retrolove!

Vad skulle du fylla ditt C60 med?

I can't quit you baby

Det är lätt att döva sig. Att förtränga. Substanser, beröring, förändring. Allt det flyktigt suddiga. Det är lätt att glömma för stunden.


Så kommer det en ensam minut. En pause, ett tillfälle att tänka. Och jag saknar hans armar, hur han håller om mig, hur vi alltid somnar nära sådär som jag inte tyckte om innan honom. Jag saknar hur hans ord smeker mig utan att någonsin kväva. Jag saknar hur jag känner mig vacker i hans närhet.

Rösterna runt mig som säger jag är värd mer, värd bättre. Ambivalensen i mig när viljan att vara väger mer än det onda, när konsekvenserna förskjuts till periferin. Jag tar en öl till för att dränka allt och jag tror att jag är stark nog att stå emot. På andra försöket låter jag honom leda mig hem där jag kan stanna i dagar innan nästa uppbrott river i mig.

Kanske var detta sista gången.

-

Gotta leave my troubles behind

Orden ramlade ut.
Det talades om att trivas. Som vi gör. Med varandra. Om tid, den han säger sig behöva. Om respekt, relation och svårighet. Han sa att "Kanske skall vi låta relationen utvecklas till det den vill." och själv tänker jag att relationen blir vad vi gör den till. "Vill du ses alls?" undrade han.

Jag vet inte...
(vilket jag såklart gör)

-

Loneliness is better when you're not alone

Tisdag kväll och den krypande känslan i kroppen trycks undan med ett glas vin. Vilket skulle kunna innebära en halv flaska med tanke på storleken på mina glas. Skulle kunna, jag säger alltså inte att det är så.

-

Schnygg.

"Oj, förlåt", sa mannen (pojken) som hörde ihop med armbågen jag just fått i huvudet.
Jag vände mig mot honom för att säga att det inte var någon fara, att jag var ok eller något liknande vanligt svar.
"Snygg kille", hörde jag mig själv säga.
"Eh, söt tjej", fick jag till svar innan jag smet in på toaletten. Han log. Stort. Jag tror jag log tillbaka. Jag vet att jag gjorde det när han lite senare gick förbi mig. Som vanligt tog jag inte chansen utan lät honom försvinna innan det slog mig att jag kanske borde tagit hans nummer. Som vanligt var jag efterklok.

Weak as I am

Alkoholhalten i blodet steg för varje timma och kortet ligger kvar i baren. Jag skulle träffa pojkmannen men vännen såg till att tiden gick tills det blev för sent. Kanske ses vi idag istället. Jag tror jag vill. Jag tror jag låter mig luras lite till.

The past is present

"Om jag får för mig något säg till mig", sa jag till min vän.
Några öl senare sa jag att det var lugnt och gick med Pojkmannen bort från sorlet för att, ja vad? Ta en promenad och prata lite tror jag han sa. Och jag somnade i hans armar som om allt var som vanligt. Pratade med familjen, solade, åt pizza och är nu betrodd med hans bil.
"Tänk om jag krockar den."
"Bilen skiter jag i, bara du är ok."
Men jag vet inte om jag är det. Ok. För ingenting är egentligen annorlunda än när jag bestämde mig för att jag inte kunde vara kvar i det för ett par veckor sedan. Ingenting är enklare.

Det nya livet

Finaste vännen sitter på tåget hem till stora staden. Själv sitter jag i mitt nya vardagsrum. De flesta lådorna är uppackade och även om saker inte riktigt hittat sin plats än så känns det som att jag är hemma. De här väggarna har väntat på just mig. Jag har målat, packat, städat, packat upp, fixat och trixat hela helgen. Skaffat mig en fin bonnbränna. Det var det värt. Verkligen värt.