Tell it like it is

Han hade klippt av sig håret och det såg bra ut, konstaterade jag innan jag vände bort blicken och istället stirrade ut genom fönstret. Som om det fanns någonting oerhört intressant att fästa den vid. Varför? Varför gjorde jag så? Han var trevlig, vi hade många behagliga samtal och nu sökte jag hellre ögonkontakt med främlingar.

Hans uppdykande störde min drömvärld. Spårvagnsfärder brukar få den där världen att blomstra, tränga in i det som i dagligt tal kallas verklighet. Kanske var det så att jag inte var beredd att släppa den just där, just då. Jag har alltid funderat mycket, varit drömmande, redan som mycket liten. Det är i alla fall vad jag fått berättat för mig av min faster. Samma faster som sa att jag är mer lik henne än hennes egen dotter. Vi, min faster och jag, pratar om ångest, drömvärldar, magiskt tänkande och annat som mest ses som otrevligheter och humbug av resterande familjemedlemmar. Sånt skall man undvika att prata om, det blir så mycket trevligare då. Den där säkra trevligheten ger mig obehagskänslor, och kanske är det den riktiga anledningen till att jag blickade ut genom fönstret.