Jag tror att det jag känner är sorg. Sorg över den förlust jag snart kommer orsaka mig själv. Den förlust som redan en gång förlamat kroppen. Jag vill inte men jag kan. Jag kan inte men jag vill."Det är någonting som inte stämmer", sa han igår efter att jag suttit vid hans bord och pratat och skrattat en stund. Jag var adrenalinstinn över mitt beslut. Avsluta. Inte idag, men snart. Jag skakade på huvudet åt hans prat om den manliga intuitionen. Samtidigt önskade jag att jag vågade berätta om hur han läste mig.
"Ti amo", sa han. Och även om det var en upprepning av någonting på tvn så var det den enda och han höll om mig och jag agerade som om jag inte hört. För kanske var det ingenting att fästa uppmärksamheten på. Kanske var det en tillfällighet. För alla motsägelser gör mig illa och jag orkar inte, kan inte, stanna i det han uttalat han vill ha.
Posts
No comments:
Post a Comment