Som vanligt

Det står en gran utanför mitt fönster och idag åt jag min första lussekatt. Pojkmannen tyckte jag var jobbig när jag påpekade att det är skilda kassor på sjukhusbesök och medicin efter att han tyckte jag borde ha kvitton så det räcker för att besöka Accessakuten gratis (urinvägsinfektion). "Jätteroligt att ringa dig och bråka." sa han och la på. Jag är alltid jobbig när jag säger någonting annat än honom. Sakfrågor, åsikter och lösa tankar - alltid jobbig.

Senare berättade han att han köpt biljetter till Argentina. Billiga. Han hade hittat biljetter jag nog faktiskt skulle ha råd med. Han pratade mycket om biljetterna och sa sedan att han skulle åka med P. Kanske ville jag följa med?

Vi var inbjudna tillsammans.
Vi har letat biljetter som inte ruinerar i en månad.
Kanske vill jag åka med.....



Ingen julstämning infinner sig.

---

.....

jag är liksom bara så trött....

---

Tårar och cigarettrök

Tårar och cigarettrök. Vinet hade jag druckit med någon annan. Någon som sa att jag hade två kilometer långa ögonlock och att det var tur för annars skulle de inte täcka mina stora ögon. De där stora man blev skakig av att titta in i. Jag var vacker - Lisbeth Salander och Twiggy. Jag gjorde som han sa och tänkte om och om att jag måste våga älska.

Tårar och cigarettrök. Pojkmannen sa att "Jag kommer inte komma till dig förrän du är klar med din uppsats." Jag dog lite, förklarade på alla sätt jag kunde om mig, om reaktioner om hur han får mig känna att alla ansträngningar inte är värda. Allt slutar alltid med att inte räcka enda fram. Krav på att vara mer än jag klarar. Just nu. Och jag stannade i hans armar, yttrade inte ett ord om mina borden och dåliga samvete. Jag stannade i hans armar och sa att "Du är det finaste jag har." och vi lagade mat, tvålade in, kysstes, värmde.

Om vi köper ett hus kommer vi bråka om inredningen. Vi kommer bråka om det mesta, sådär som ingen av oss är vana vid. Men vi kommer prata om det och vi kommer bli sams och vi kommer lära oss att hantera varandra lite bättre. Och om inte, så kommer vi att dö.

---

"So am I good or bad?"

Jag vet inte. Det är som alla mina försök att visa affektion rinner av, faller i glömska eller ignoreras. "Det är inte svårt, du måste kunna ta ett beslut." Och ordet måste bränner sig fast, växer och plötsligt kan jag inte andas. Han tittar på mig och säger att kanske skall vi inte träffas på ett tag... tills jag är klar med uppsatsen och kan fokusera på någonting annat (honom). Han tittar på mig och jag vet att det finns någonting han vill att jag skall säga, någonting som är rätt, men jag vet inte vad det är.

Jag fortsätter skriva och han står framför mig. Säger att han är ivägen. "Du är inte ivägen." Och det är bra men han skall fortfarande åka. Och jag skall ringa om jag vill göra någonting ikväll. Men jag vill ju. Jag har ju aldrig sagt att jag aldrig vill. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vet bara inte vad jag vill. Jag vet bara inte vad min energi räcker till, hur många människor jag kan ha runt mig. Han stänger dörren utan att kyssa mig och jag börjar skaka. Frysa. Det är något fel med mig. Det är något fel med mig igen.