"So am I good or bad?"

Jag vet inte. Det är som alla mina försök att visa affektion rinner av, faller i glömska eller ignoreras. "Det är inte svårt, du måste kunna ta ett beslut." Och ordet måste bränner sig fast, växer och plötsligt kan jag inte andas. Han tittar på mig och säger att kanske skall vi inte träffas på ett tag... tills jag är klar med uppsatsen och kan fokusera på någonting annat (honom). Han tittar på mig och jag vet att det finns någonting han vill att jag skall säga, någonting som är rätt, men jag vet inte vad det är.

Jag fortsätter skriva och han står framför mig. Säger att han är ivägen. "Du är inte ivägen." Och det är bra men han skall fortfarande åka. Och jag skall ringa om jag vill göra någonting ikväll. Men jag vill ju. Jag har ju aldrig sagt att jag aldrig vill. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vet bara inte vad jag vill. Jag vet bara inte vad min energi räcker till, hur många människor jag kan ha runt mig. Han stänger dörren utan att kyssa mig och jag börjar skaka. Frysa. Det är något fel med mig. Det är något fel med mig igen.