The past is present

"Om jag får för mig något säg till mig", sa jag till min vän.
Några öl senare sa jag att det var lugnt och gick med Pojkmannen bort från sorlet för att, ja vad? Ta en promenad och prata lite tror jag han sa. Och jag somnade i hans armar som om allt var som vanligt. Pratade med familjen, solade, åt pizza och är nu betrodd med hans bil.
"Tänk om jag krockar den."
"Bilen skiter jag i, bara du är ok."
Men jag vet inte om jag är det. Ok. För ingenting är egentligen annorlunda än när jag bestämde mig för att jag inte kunde vara kvar i det för ett par veckor sedan. Ingenting är enklare.