Så kommer det en ensam minut. En pause, ett tillfälle att tänka. Och jag saknar hans armar, hur han håller om mig, hur vi alltid somnar nära sådär som jag inte tyckte om innan honom. Jag saknar hur hans ord smeker mig utan att någonsin kväva. Jag saknar hur jag känner mig vacker i hans närhet.
Rösterna runt mig som säger jag är värd mer, värd bättre. Ambivalensen i mig när viljan att vara väger mer än det onda, när konsekvenserna förskjuts till periferin. Jag tar en öl till för att dränka allt och jag tror att jag är stark nog att stå emot. På andra försöket låter jag honom leda mig hem där jag kan stanna i dagar innan nästa uppbrott river i mig.
Kanske var detta sista gången.
-
Posts
1 comment:
Har streckläst din blogg den senaste timmen, igenkänningsfaktorn är total och det känns lite skönt på något sätt. Länkar om det är okej.
Post a Comment