Jag satt på vagnen när rädslan plötsligt övermannade mig och alla obehagskänslor kategoriserades som rationella förvarningar. Den, ganska så, ogrundade irritationen blev med ens meningslös.
Det handlar om rädslan för att Pojkmannen plötsligt skall säga att "Nej, jag vill inte det här." Att jag skall vakna upp och känna mig obekväm, stänga av, dra mig ur, förstöra. Det handlar om att jag är rädd för att sakna honom när jag reser bort, att jag inte skall sakna honom.
Jag är rädd.
För att såras, fastna, trassel, obehag.
Jag är rädd för att inte kunna leva upp till förväntningar, tappa bort mig själv.
Och det känns som att jag står och väger.
Med en katolsk väntan.
-
5 years ago
Posts
No comments:
Post a Comment